Från botten till toppen

I går kom smällen som jag nog gått och väntat på i 3½ år. Inte sedan den migränutslösta stroken 2008, har jag haft ett större anfall än det igår.

Den slog ned på en sekund; ett ordentligt synbortfall följdes sedan av en helvetisk huvudvärk. Trodde väl det var över där efter nån timme, men fick konstatera att synen inte ville bli bra och skeppade ungarna till föräldrarna. Så jag har legat i en dvala i drygt 30 timmar. Nu tycks både värk och, vad jag tror, allt synbortfall släppt.

Allt som finns kvar är yrsel, svårt att ta in intryck, något som tycks ha krypit in i min mun och dött och en feberkänsla. Någon mat har det inte blivit, bara ångestdämpande glas. Smärtan i huvudet kan jag ta när som helst, men det är med en jävla oro och ångest man ligger och väntar på hur mycket man ska få tillbaka av synen den här gången. Så mycket annat spelar ingen roll då.

Jag tror inte att stress har spelat in den här gången. Anfallet var betydligt svagare den här gången. Men det är just detta jag måste motverka genom mitt beteende och livsstil: jag har helt enkelt inte råd att få fler såna här anfall. Inget är värt att gå omkring gravt synskadad. Det olustiga är veta att det slår ner så oväntat också, men jag har försökt kartlägga de senaste dagarnas beteende, intag och göromål för att jämföra med nästa smäll.

Men idag har jag iallafall styrt undan gardinerna från alla fönster. För att få in allt dagsljus jag kan.

Vill bara återhämta och glädjas av frånvaron av oro. Sedan vill jag träna mycket. Springa riktigt långt. Förbruka alla krafter och använda kroppen igen. Bara känna mig frisk. Och hel.

Jag bär i allafall på en god egenskap, för ju längre ner jag trycks i skoskaften desto störrre tycks jag kunna drömma: ”Bara jag tar mig upp härifrån så…”. Jag tillskriver det återigen en bra fysisk - och därmed mental styrka - som gör att jag orkar studsa upp så snabbt i humöret. Bara vi alla får vara friska här så fortsätter jag vara glad!

Det var iallafall åter igen en reminder om att man inte går säker här i livet.

Och som vanligt kan jag väl plocka upp den här känslan av sjukdom och orörlighet nästa gång jag står där ute i mörkret med mental härdsmälta och undrar varför jag gör det här… (För att jag kan!)

Att sikta högre. Och längre fram.

Hann igår att se vinnaren av NYC Marathon gå i mål, live på Eurosport. Vädret var kanon, tiderna snabba och överallt var det folk på gatorna. Genast väcktes min latenta dröm om en start i världens huvudstad till liv igen. Inte blev det bättre av att veta att polaren var på plats och filma för Spring! den här dagen.

Min målsättning – för det här är mer än bara en dröm – är att kunna starta i NYC om säg fem år eller så, när barnen blivit äldre och jag kan ta med familjen på resan.

Det känns otroligt skönt att gå runt och leva med dessa högflygande planer som dessutom ligger en bit in i framtiden. Jag tror att det är de här målsättningarna, som kräver planering och ordentliga örberedelser (träning och sparande av pengar i detta fall), är oerhört viktiga för vårt välbefinnande. Och ju högre målsättning – desto närmare ursprungsdrömmen. Samtidigt så ger det dig en positiv syn på din kommande framtid, istället för att du, som de flesta tycks göra, fokusera på att de bara bli äldre och tröttare för varje år.

Och appropå högflygande planer…

Jag anmälde mig i förra veckan till TEC 2012 i april. 100 miles nonstop. Fyra ggr längre än vad jag någonsin gjort och säkert uppemot 24 h löpning. Lite rädd är jag allt. Och för en gångs skull tvivlande på om jag kommer att klara av mitt uppsatta mål. Men som Michelangelo sa:

“The greater danger for most of us lies not in setting our aim too high and falling short; but in setting our aim too low and achieving our mark.”

Detta rimmar helt med min inställning. Att sätta dessa höga målsättningar ger mig just chansen att få drömma och får mig att behöva ta fram mitt bästa. Men framförallt gör det livet så mycket mer spännande och lite galet.

***

Träningen drogs igång igen förra veckan. Efter en oerhört trög start med hoppade pass, så fick jag till slut in 6½ h under fre-sön. Ingen löpning dock eftersom jag väljer att vila ut alla krämpor i foten från maran.

Men nu är 2012 iallafall igång!

Rustar för 2012

Min generöse vän kom förbi med deras löpvagn som jag nu får låna den närmsta tiden. Ska man hinna dubbla pass som föräldraledig så gäller det att bädda för sig.

Har inte kunnat testa den ännu eftersom jag dras med förkylning och halsont.

Vi är nu inne på 3:e sjukmånaden i familjen. Sambon har haft förmånen att vara sjuk hela den tiden, jag däremot har klarat mig bäst.

Nystart?

Fyra år på annan bloggort men nu finns jag här.

Och idag fyller tjejen som bara skrattar redan 1 år!

Grattis älskade Lily!